Liten gofis klyver ved med morfar.
Först med kläder sedan utan.
Undrar vilket som känns mest som frihet?

Sen middag i trädgård
och någon svär över myggen.
Vi försöker komma på plats
och göra allt sådant vi inte kunde förr.
Saknar vänner gör vi också, tänker det vore fint att ha dem här. Ändå ville vi vidare, kanske glömde vi på vägen varför, gick med osäkra bestämda steg, det blev,
och nu är vi här.

Inget är konstant.

/Lina