Mamman smyger in till storebror,
han sover sedan en bra stund.
Lägger sig bredvid och sträcker armarna genom spjälor.
Han är varm och klibbig i huden, sådan svår att smeka.
Varmfoting! som mor sin.
Nästan vill hon gråta, för hjärtat känner så mycket.
-Lilla vän, du känner väl hur mycket jag är här och älskar dig?
Sådär som man vill vänner ska veta när man tänker goda tankar om dem. Ifall det skulle vara så att man glömde säga högt.
Vi har skojat och dansat och bråkat om tandborstning, kanske sånt man gör.
Varit glada och blivit trötta, lånat böcker och tänkt oss för.
Nu är dagen slut.
Pappan sitter på balkongen, dricker väldens finaste kaffe, andas friskt och fuktigt,
hon vill tro att hon vet vad han tänker.
Men tillräckligt, och fint nog, att se honom där genom rutan.

/Lina