Tunn och skir med pastell.
Blandade pärlor på stomme av järntråd.
Enkel,
men tingel tangel.

Drömmer om dagarna,
kämpar mot rastlösheten som vill klamra sig fats om benen
och magen
och gripa ett stadigt tag om hjärtat.
Nästan som Melker gör ibland. Han sträcker sin lilla kropp uppåt, får oftast tag i mina tuttar, nyper till och får mig känna att jag lever.

Läste några rader i en bok tidigare, tyckte orden var vackra, det vackraste som finns,
eller fanns just då.
Bara jag och orden, på soffan, med huvudet mot kudde och blött hår som torkade sakta.
Det var en fin stund.

/Lina